Fredag!

Måste bara få skriva om det här.
Det kokar i min hjärna och jag vet inte var jag ska göra av all min kraft.

Jag blir så provocerad av debatten i media.
Den frustration som talas om, var kommer den ifrån?
Vad är det som gör att den frodas bland unga i utsatta sociala grupper?

• Avsaknad av pengar?
• Avsaknad av social status?
• Avsaknad av trygghet?
• Avsaknad av utbildning?
• Avsaknad av framtidstro?
• Avsaknad av förebilder?

Jag skulle vilja påstå att den sista punkten är den viktigaste!
För alla dom andra punkterna går att motarbeta (i ett land som Sverige) om du bara har någon annan i din direkta närhet som har klarat det. Någon som du kan relatera till, någon som har gjort/gör något som du själv kan använda som framtidstro.

Och det är här det brister!!!

För i våra förorter finns ofta nu allt det som påstås inte finns. Ungdomsgårdar och nya parker.
Problemet är att allt vandaliseras. Jag kan förstå att det inte går att pumpa in pengar till nya fotbollsmål eller nya papperskorgar.
Det är nya förebilder dessa ungdomar behöver.
Unga vuxna och gamla vuxna som visar utan nedlåtenhet hur man gör.
Att få förortsbarnen att vilja stanna i förorten.
Att studera i förorten
Att arbeta i förorten
Att byta ut viljan att komma härifrån till att vilja stanna kvar och ta hand om det fina vi har.
Att vara rädd om den miljö vi lever i och inte vilja förstöra den.
Att använda styrkan i frustrationen, vända den till en kraft som kan bygga våra förorter.

Jag är idealist, jag tror att det går.
Vi måste omvärdera och vi måste omprioritera våra handlingar.

Det är inte lätt, och jag måste rannsaka mig själv lika mycket som alla andra.
Men jag har tagit några beslut att vara ute mer bland de barn som jag har i mitt område.
Att var mer på fotbollsplanen och samlings platser, att tala, tala, tala med alla dom barn och unga jag har i min närhet.
För om jag inte börjar med mig, hur ska jag då kunna begära något av någon annan!