Hets...

Jag läser Marias blogg och tänker att jag måste sluta hetsa.
Hon har i mina ögon en jäkla sund inställning och jag vill ta mig dit.

Men jag har också en liten djävul som sitter på min ena axel och viskar i mitt öra...
- Kan hon säga, hon är ju redan smal och snygg och stark och smart!

Jag förvandlas till en bitter martyr som tycker synd om mig själv.

Jag är så trött på den delen av mig själv, och trött på den där som viska skit i mitt öra...
Han (för det är en han) lägger sig i både det ena och det andra och ger mig otrolig prestationsångest för allt.
Det är vikten och jobbet, ungarna och hemmet, träna och tvätta, pippa och promenera :P

Jag älskar allt ihop men måste sluta HETSA!

För hetsen resulterar aldrig i något positivt.
Jag vill bara kunna luta mig tillbaka och lita på mig själv.
Lita på att jag kommer fortsätta träna, fortsätta välja mat som är bra för mig, fortsätta med mitt aktiva liv som får mig och min familj att må väldigt bra.

Jag har i så många år talat om för mig själv hur jag är och vad jag kan, som om JAG vore ristad i sten.
Jag blev en person av att säga det högt, ingen runt mig hade några andra förväntningar än att det var så jag skulle vara.

Rökande, icke tränande, ständigt bantande, alltid försent, aldrig skog och aldrig bad,
och snäll.... Detta jävla snäll!

Jag har inte kommit försent på åratal, och ändå så skojas det i min omgivning om min tidsoptimism.
Alltså det är inte ett problem i sig jag kan bjuda på det och skoja om det.
Det som jag menar är bara att om jag själv inte vågar se och lita på mig själv och att jag har förändrats, så kommer ju aldrig någon annan att göra det heller.

Det blir också så lätt för mig att pinpointa ihop alla dessa olika saker som pågår inom mig till en enda sak....
Vikten...
Och sen hålla ett stenhårt fokus på den och "slippa" ta itu med resten......
Men allt hänger ihop som min älskade Mufasa sa...
Så jag försöker vända tankarna ett varv till i huvudet och går till gymmet.