En sak som jag funderar och reflekterar över nu när jag är på väg ner i vikt igen är det här med känslan.
Under hela (eller i stort sett hela) förra året kunde jag inte se mig själv i spegeln.
Jag hade en helt sjuk syn på mig själv och min kropp.
Jag gick upp 20 kilo i vikt och jag "bantade" hela tiden.
Att någon i min omgivning stod ut med mig är helt obegripligt.
Samtidigt så ligger det så skrämmande nära i tid.
Jag mådde så dåligt då och jag mår så mycket bättre nu och det ligger
en stor rädsla i att sluta fungera igen.
Nåja, reflektionen idag är en annan...
Det jag tänker på är hur fantastiskt det är att jag nu, när jag gått ner 5 kilo (från 88 kilo till 83 kilo) plötsligt går omkring och känner mig snygg, och ganska hot :)
Jag menar, förra året fick jag en depression av att jag vägde 76 kilo och nu känner jag bara
-Katjing come to mama, vid 83 kilo.
Men det är kanske det som är min läxa att lära.
Perspektiv! Jag har alltid haft lite svårt för det.
//Sol
==========================================================
Måste bara tillägga att jag är mycket medveten om att det inte bara var min viktuppgång som gjorde att jag fick en depression. Det var självklart flera orsaker.
Men faktum kvarstår i att det kändes som om det bara var vikten det hängde på.
Ytlig, nåja kanske lite ;)
2 kommentarer:
Att lyckas gå ner i vikt bygger upp självkänslan. Det är viktigt. Så det vore ju inte så konstigt om självkänslan minskar och ökar risken för depressioner av att gå upp i vikt?
Jag var skitdeppad jämt när jag vägde som mest
Ja, det är så märkligt hur det ska förringas det här med vikten. Livet är inte bara hur du ser ut. Men det är fanimig en stor del ;)
Skicka en kommentar