Jo, jag kan kalla mig idiot....
För er som kommer i håg så skrev jag ett inlägg för en tid sedan om min arbetssituation..
Och valet jag stod inför att lite liksom hoppa på och utvidga mitt företag...
Jag gjorde det....
Hoppade på tåget liksom...
Jag arbetar nu mera, 50 timmar i vecka, och då räknar jag bara tiden jag faktiskt är på jobbet.. Sen tillkommer alla telefonsamtal och allt hem
arbete...
Vad jag inte räknar in är allt
hemarbete, alltså ni vet det där som aaaaaldrig tar slut, tvätt, disk osv.
Sen var det ju det här.....
Jag har fyra barn....
Före helgen fick jag ett sms från min dotter...
"Nä okej, Men bra. Då vet vi. 95 % av din tid går till ditt jävla jobb. Och Richard är likadan. Inte konstigt att era barn är helt fucked up"Jag måste bara få göra några klargöranden här.
1) Detta var ett av Mathildas och mina större bråk och vi smsade fram och tillbaka.
2) Behovet av att tala om att mina barn inte är helt fucked up, som hon så målande beskriver det är för mig stort eftersom dom faktiskt inte är mer fucked up än andra barn jag känner :)
3) Richard är tillika Kärleken, vilket ni säkert förstod :)
Alltså frågan är nu....
Har jag gjort fel...?????????
Det är sjukt just nu, vet inte riktigt jag får det att fungera men på något sätt får jag ihop det varje vecka.
Jag kan inte riktigt avgöra hur illa det är för barnen, på riktigt alltså....
Den egentliga skillnaden för de tre yngsta är bara att jag är borta när dom vaknar.
Men det är klart, jag är ju tröttare och helt klart har jag ett stort fokus på mitt arbete...
Men även där måste jag säga att jag gör en kraft ansträngning när det är helg (om jag inte jobbar:) och försöka släppa allt som har med jobbet att göra.
Jag vet ju att den äldsta dottern är den stora experten på att sätta in stöten där hon vet att den tar som bäst, mmm möjligt att hon fått det från sin mor, och frågan är ju då på hur stort allvar jag ska ta hennes ord???
Men det svider, det svider och skaver och trilskas, dom där orden som hon skrev.
Påpekas bör också i allt detta, att jag faktiskt älskar det, mitt arbete, jag är ledsen på fredagen när jag inte ska få komma hit på två dagar, likväl som jag på söndagen önskar att jag kunde få vara ledig en dag till.
Jag tycker mig ändå känna att det är en relativt sund inställning?
Jag hann inte på bloggträff i fredags, och det är jag jätte ledsen för, men jag tror att ni kommer träffas igen och då kanske som genom ett mirakel jag hinner få till det....
Framför allt skriver jag som sonen,
Filåt, för att jag inte hörde av mig och tackade nej.
Det var oartigt och är det något som ger mig en bock i kanten så är det oartighet.
Så extra filåt till Malla (åMajsan)som bjöd in mig.
Lovar att bättra mig.
//Sol